Humanism! Demokrati! Kunskap!

Stefan Grundemark

Det kan lätt bli bekvämt att beskriva stödet till Ukraina som en självklarhet. Och som en fråga om endast solidaritet. Som om det handlade om att hjälpa någon annan, långt borta från oss själva. Men det är i minst lika hög grad ett sätt att slippa betala ett betydligt högre pris senare. Rysslands krig mot Ukraina är inte bara ett angrepp på ett land. Det är ett angrepp på den europeiska säkerhetsordning som också Sverige är beroende av. När Ukrainas soldater håller linjen, gör de det inte bara för sin egen frihet. De köper tid åt resten av Europa.
Det är därför stödet inte kan reduceras till en fråga om givmildhet. Det är ett slags självförsvar – men i fördröjd form!

Samtidigt pågår något mer lågmält, men potentiellt farligare. Kriget håller på att bli vardag. De första månadernas chock har ersatts av ett stillsamt nyhetsflöde där rapporter om attacker, dödsoffer och förstörda städer passerar mellan andra rubriker. Det som en gång var otänkbart riskerar att bli normalt. När krig blossar upp på andra håll, försvinner lätt fokuset på det som händer i Ukraina i nyhetsflödet. Det är i den normaliseringen som stödet börjar vackla. Inte nödvändigtvis i stora, dramatiska beslut – utan i det gradvisa. I försenade leveranser, i urvattnade paket, i en politisk vilja som långsamt eroderar.

Europa talar gärna om en regelbaserad världsordning. Om folkrätt och territoriell integritet. Men varje gång stödet till Ukraina ifrågasätts av kostnadsskäl, varje gång beslut skjuts upp eller förminskas, blir det tydligt att även principer har en smärtgräns.
Här prövas också Sverige. När det är valår tenderar internationella frågor sjunka undan för vallöften på den egna arenan i landet. Oftast är det från ytterpartierna man ”glömmer” internationell solidaritet och trummar på välfärdsfrågorna i Sverige, i klassisk populistisk anda.

Efter höstens regeringsskifte kommer ansvaret att vila på nya axlar. Det gäller oavsett politisk färg. Stödet till Ukraina har hittills haft en bred förankring, men det är ingen garanti för framtiden. Tvärtom ökar trycket när kriget drar ut på tiden, när andra prioriteringar tränger sig på och när väljarnas uppmärksamhet rör sig vidare. Det är då avgörande vad stödet egentligen anses vara. Om det ses som bistånd, blir det förhandlingsbart. Något som kan vägas mot andra utgifter, justeras efter opinionen eller skjutas på framtiden. Men om det förstås för vad det i grunden är – en investering i Europas och Sveriges egen säkerhet – förändras kalkylen.

Det innebär inte att alla beslut är enkla. Det finns rimliga frågor om omfattning, former och risker. Men osäkerheten kring detaljerna får inte bli en ursäkt för tvekan i det grundläggande. Det farligaste scenariot är inte att Ukraina förlorar ett enskilt slag. Det är att Europa gradvis vänjer sig vid tanken på att ett angreppskrig kan löna sig – så länge kostnaderna för att stoppa det upplevs som för höga. Där någonstans avgörs också trovärdigheten i talet om en regelbaserad världsordning. Inte i deklarationerna, utan i uthålligheten. Vi får inte glömma att stödet till Ukraina absolut inte bara handlar om Ukraina. Det handlar om vilket Europa vi vill se växa fram, och om vilka förutsättningar Sverige kommer att få att stå oberoende och starkt framöver.