Humanism! Demokrati! Kunskap!

av

Stefan Grundemark

Det talas ofta om ordning och reda, om stram migration och behovet av kontroll. Men bakom dessa formuleringar växer en annan samhällsförändring fram, en förändring som handlar mindre om reglering av migration och mer om synen på vilka människor som egentligen anses höra hemma i Sverige. Det handlar inte längre enbart om personer som nyligen anlänt eller saknar skyddsskäl. I allt större utsträckning berörs människor som redan lever sina liv här: människor med arbete, barn, utbildning, språkkunskaper och social förankring. Människor som av alla praktiska mått är en del av samhället, men som juridiskt fortfarande behandlas som tillfälliga.

Den senaste tidens debatt om unga som utvisas när de fyller 18 år har gjort denna utveckling särskilt tydlig. Det handlar om ungdomar som vuxit upp i Sverige, gått i svensk skola, talar svenska och har hela sitt sociala liv här. Deras vänner, framtidsplaner och identitet finns i Sverige. Ändå kan de, från en dag till en annan, förlora rätten att stanna därför att migrationsrätten betraktar myndighetsdagen som en avgörande administrativ gräns. Familjen upphör då plötsligt att vara en rättsligt relevant enhet. Anknytning, trygghet och faktisk livsförankring väger lätt mot den juridiska kategorin.

Det är svårt att inte fråga sig vad detta gör med ett samhälle på längre sikt. Under lång tid byggde svensk integrationspolitik på en relativt tydlig princip: att den som etablerade sig, arbetade, lärde sig språket och skapade ett liv här också gradvis blev en del av samhället. Arbete, skolgång och egen försörjning sågs inte bara som ekonomiska faktorer utan som uttryck för tillhörighet och ömsesidigt ansvar. Den principen tycks nu försvagas. I stället växer ett system fram där människor kan leva i Sverige under många år utan att någonsin fullt ut betraktas som en stabil del av samhället.

Detta märks inte bara i frågan om 18-åringar. Arbetskraftsinvandrare har under senare år utvisats trots arbete och skattebetalning därför att mindre administrativa fel upptäckts i efterhand, ibland fel som arbetsgivaren snarare än individen ansvarat för. Retroaktiva bedömningar av försäkringar och anställningsvillkor har lett till att människor som arbetat flera år i Sverige ändå förlorat rätten att stanna. Samtidigt råder betydande kompetensbrist inom flera sektorer, inte minst vård och omsorg. Sverige står inför stora demografiska utmaningar med ökande behov av undersköterskor, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. I det läget framstår det som allt svårare att förstå logiken i ett system som gör även etablerad arbetskraft långsiktigt osäker.

Denna utveckling är inte en tillfällighet utan del av ett större politiskt skifte. I Tidöavtalet betonas återvändande, tillfällighet och skärpta krav, medan humanitära undantag och möjligheten att väga in social förankring fått mindre betydelse. Begreppet ”särskilt ömmande omständigheter”, som tidigare kunde fungera som en ventil i situationer där lagens konsekvenser riskerade att bli orimliga, har begränsats kraftigt. Resultatet blir att proportionalitet och mänskliga konsekvenser allt oftare trängs undan av ett strikt regelperspektiv.
Det betyder inte att reglerad migration saknar legitimitet. Varje stat behöver fungerande asylsystem och tydliga regler. Men frågan är vad som händer när reglerna börjar bortse från samhällsverkligheten. Ett samhälle där människor som levt större delen av sina liv här ändå förblir juridiskt osäkra riskerar att skapa något mer än individuell otrygghet. Det förändrar relationen mellan individ och stat. Om etablering inte längre ger stabilitet uppstår en känsla av att tillhörighet alltid är villkorad och potentiellt tillfällig.

Det påverkar också tilliten. Vad signalerar samhället till de familjer som gjort allt det som politiken länge efterfrågat — arbetat, lärt sig språket, utbildat sig och väntat tålmodigt genom långa handläggningstider — om de ändå kan ryckas upp? Vad händer med tron på integration som samhällsidé om människor upplever att de aldrig fullt ut får höra till?
En särskilt problematisk aspekt är att staten ofta själv bidrar till den situation som senare används mot individen. Handläggningstider kan vara långa, ibland många år. Barn hinner rota sig, gå igenom hela sin skolgång och forma sin identitet i Sverige innan deras situation slutligen avgörs. När de sedan fyller 18 tillämpas vuxenregler, som om den tidigare uppväxten i landet saknade betydelse. Ur ett samhällsperspektiv innebär det att myndigheternas tidsåtgång i praktiken får avgöra människors livsbanor.

Internationella jämförelser visar dessutom att andra demokratiska rättsstater gör andra avvägningar. Länder som Tyskland, Nederländerna och Kanada har i varierande grad system där lång vistelsetid, skolgång, familjeband och social etablering kan väga tungt även när formella skyddsskäl saknas. Där betraktas det inte som självklart rimligt att först låta människor bygga hela sina liv i landet och därefter utvisa dem när de når vuxen ålder. Sverige har däremot i hög grad valt en modell där juridisk status väger tyngre än faktisk samhällsförankring. Det är inte ett juridiskt tvång utan ett politiskt val.
I grunden handlar detta därför om vilken sorts samhälle Sverige vill vara. Ett samhälle definieras inte bara av sina lagar utan också av hur det ser på tillhörighet, proportionalitet och mänsklig förankring. När människor reduceras till administrativa kategorier riskerar samhällsbygget att förlora något grundläggande: idén om att den som lever, arbetar och investerar sitt liv här också betraktas som en del av gemenskapen.

Ett samhälle som konsekvent väljer tillfällighet framför förankring riskerar till slut att skapa just den otrygghet och splittring som politiken säger sig vilja motverka. Frågan är därför inte bara hur migrationspolitiken ska utformas, utan vilket samhälle som växer fram när etablering inte längre räcker för att få höra till.