Humanism! Demokrati! Kunskap!

av Stefan Grundemark

Storbritannien har länge varit sinnebilden för ett valsystem med majoritetsval i enmansvalkretsar. Men efterhand, kanske speciellt efter valet 2024, där Labour fick en massiv majoritet i parlamentet, ändå med bara omkring en tredjedel av rösterna och där övriga, speciellt mindre partier fortsatt missgynnades, växer frågan: håller det brittiska valsystemet på att förlora sin legitimitet? Det har överlevt länge men när nu väljarna tycks rösta mer efter sin specifika övertygelse fördelar sig rösterna på fler partier.

Detta leder i sin tur till att ett parti kan vinna jordskredsmajoriteter utan att ha något brett folkligt stöd. Resultatet leder till frågan: fungerar Storbritanniens valsystem tillräckligt tillfredsställande i det nya politiska landskapet som växt fram? Storbritannien är ett av få stora europeiska länder som fortfarande håller fast vid ett renodlat majoritetsvalsystem. Som jämförelse kan nämnas att nästan hela övriga Europa numer tillämpar någon form av proportionella val.

First past the post

Storbritannien är indelat i många enmansvalkretsar. I varje valkrets väljs bara en ledamot och den som får flest röster vinner ett mandat. De övriga rösterna får ingen direkt betydelse över platserna i parlamentet. Principen ”first past the post” är det som gäller. Den kandidat som får flest röster vinner – även utan egen majoritet. Alltså, vinnaren tar allt i varje valkrets.

Exempel:

Kandidat Röster
Labour 34 %
Conservative 31 %
Reform UK 20 %
Lib Dem 15 %

Labours kandidat vinner mandatet – trots att 66 % röstade på någon annan. Uttrycket kommer från hästkapplöpning och betyder den som kommer först över mållinjen eller först förbi stolpen. Det spelar ingen roll hur liten marginalen är. Förespråkare säger att systemet skapar tydliga majoriteter, ger stabila regeringar, gör det lätt att förstå vem som styr, stärker kopplingen mellan väljare och lokal ledamot. Kritiker menar att systemet ger många ”bortkastade röster”, missgynnar mindre partier, kan ge stora majoriteter utan brett stöd och snedvrider representationen. Detta till skillnad mot proportionella system, där man försöker fördela mandat efter hur många röster partierna fått nationellt eller regionalt.

Duvergers lag

Maurice Duverger formulerade för över hundra år sedan en teori inom statsvetenskapen om hur valsystem påverkar partisystem. Grundidén är att majoritetsval i enmansvalkretsar tenderar att skapa tvåpartisystem. I ett system som Storbritanniens vinner bara den kandidat som får flest röster i varje valkrets. Alla andra röster ger i praktiken inget mandat. Detta får konsekvenserna att väljare inte vill ”slösa bort” sin röst på småpartier som ändå inte kan vinna och röstar därför taktiskt på de två stora alternativen: Labour eller Tories. Detta även om de egentligen föredrar ett mindre parti.

Mindre partier missgynnas kraftigt i en sådan mandatfördelningen. Ett parti kan få upp till 15 % nationellt, men ändå nästan inga mandat, om stödet är jämnt utspritt. Samtidigt kan ett regionalt koncentrerat parti få många mandat med färre röster totalt. Själva valsystemet pressar fram ett tvåpartisystem.
Denna modell tycks britterna bli alltmer missnöjda med. Man röstar alltmer efter sin övertygelse i stället för vad som skulle vara taktiskt. Detta skapar en inbyggd spänning i samhället i och med att allt fler ser att deras val inte blir representerat på ett rimligt sätt i parlamentet. Valsystemet försöker fortfarande producera tvåpartipolitik i ett samhälle som numer blivit flerpartipolitiskt.

Westminster-modellen

Palace of Westminster har gett namn åt det som inom statsvetenskap brukar kallas ”Westminster-modellen”, alltså den klassiska brittiska modellen för parlamentarisk demokrati. Det handlar egentligen inte bara om valsystemet, utan om en hel syn på hur demokrati bör fungera. Grundidén bygger på tanken att väljare ska kunna välja en tydlig regering, veta vem som har makten, kunna hålla regeringen ansvarig, enkelt kunna rösta bort den. Fokus ligger mycket mer på tydlighet, styrbarhet och ansvar än på exakt proportionell representation.
Typiska kännetecken är att landet delas i enmansvalkretsar, där det bara finns en vinnare, och den enkla principen att den som fått flest röster vinner.

Något som kraftigt gynnar två stora partier. Tanken är att detta ska skapa tydliga och handlingskraftiga majoriteter. Att regeringsmakten ska vara stark vilket leder till att den ofta får mycket stor kontroll över lagstiftningen. Westminster-modellen bygger också på idén om en stark opposition som står i tydlig konflikt med regeringen. Modellen har länge ansetts vara stabil, effektiv, tydlig och demokratisk. Särskilt i jämförelse med svaga koalitionsregeringar och återkommande regeringskriser i vissa europeiska länder.

Nu växer dock kritiken. Man menar att modellen fungerar sämre när partisystemet fragmenteras, regionala skillnader ökar, väljarna inte längre samlas kring två stora partier. Då kan systemet börja producera stora majoriteter utan brett stöd, många ”bortkastade” röster och en överdrivet stark regeringsmakt. I praktiken har både Labour och Tories länge varit motståndare till en genomgripande övergång till proportionella val. För Tories är motståndet ganska ideologiskt och traditionellt. De brukar argumentera för att majoritetsval skapar stabila regeringar, proportionella system leder till svaga koalitioner, väljare ska kunna ”avsätta” regeringar tydligt.

Labour Party har däremot varit splittrat. Många inom Labour är ganska positiva till proportionella val. Det finns också många inom Labour som menar att systemet blivit demokratiskt snedvridet, för många röster ”försvinner” och att Storbritannien blivit ett flerpartisamhälle. Men Labourledningar har ofta blivit betydligt mindre reformvänliga när de närmat sig makten. Det klassiska problemet är att när Labour kan vinna stora majoriteter på nuvarande system minskar viljan att ändra det. Det såg man tydligt under Tony Blair-eran och återigen nu efter valet 2024. Båda partierna brukar vilja reformera systemet när de missgynnas av det men försvara det när de gynnas av det.

Trots återkommande kritik mot det brittiska valsystemet har både Labour och Tories i praktiken försvarat det. Skälet är enkelt: systemet missgynnar mindre partier men kan ge stora parlamentariska majoriteter åt de två dominerande partierna. Därför har viljan till reform ofta varit störst hos dem som saknar makt att genomföra den. I valet 2024 fick Labour fick stor majoritet med relativt låg röstandel. Reform UK fick miljontals röster men mycket få mandat. Liberaldemokraterna fick oproportionerligt fler mandat tack vare geografisk koncentration. Det brittiska systemet premierar inte främst stora partier – utan geografiskt effektiva partier.

Frågan växer i aktualitet när allt fler väljare röstar på andra partier än de mest etablerade. Labour-medlemmar är dock ofta mer positiva till en reform än partiledningen. Liberaldemokraterna driver frågan hårt. Skotsk och walesisk politik använder redan proportionella system. Yngre väljare är mindre bundna till Westminster-traditioner. Men också motargument Labour gynnas just nu av systemet. Historiskt reformerar stora partierna sällan system som ger dem makten. Folkomröstningen 2011 om AV-systemet förlorades tydligt. Brittisk politisk kultur värdesätter starka enpartiregeringar. Måste systemet först producera en uppenbart dysfunktionell regering innan reform blir möjlig? Frågan är inte bara teknisk utan filosofisk: ska ett valsystem spegla väljarkåren så exakt som möjligt – eller producera handlingskraftiga regeringar? Många väljare ogillar systemet – men partieliterna tjänar på det.

Några jämförelser

Nya Zeeland gick på 1990-talet från majoritetsval till ”Mixed-Member Proportional” (MMP). Ett blandat personvalsbaserat proportionellt system. Detta efter växande kritik mot att deras gamla brittiska majoritetsval gav väldigt oproportionerliga resultat. MMP är ett hybridsystem som försöker kombinera lokal representation från majoritetsval med proportionalitet från flerpartisystem. Nya Zeeland är särskilt intressant som jämförelse då de haft samma Westminstertradition och ett tydligt brittiskt politiskt arv. Reformen kom till efter ett växande missnöje kring disproportionalitet, vilket visar att en valreform ändå inte är otänkbar. Italien har experimenterat med hybridsystem och Frankrike har behållit majoritetssystem men med två omgångar.

I Spanien är utvecklingen lite annorlunda. Där skedde en mycket viktig övergång under demokratiseringen efter Francisco Francos död 1975. Och Spanien införde demokratiska val 1977 där man valde man ett proportionellt system för parlamentet med en viss proportionell representation som dock gör att större partier fortfarande gynnas ganska tydligt, särskilt i mindre provinser. Så systemet ligger någonstans mellan ren proportionalitet och klassisk Westminsterlogik. Det brukar därför beskrivas som ”proportionellt, men majoritetsfrämjande”. Spanien byggde sitt demokratiska system under en period när proportionella valsystem redan blivit norm i Europa.

Resultatet blev en demokrati med fokus på pluralism, rädsla för dominans från ett enda parti genom ett proportionellt system för att inkludera många politiska krafter. Storbritannien blir alltmer asymmetriskt med avvikande röstresultat i de olika delarna, Skottland, Wales, Nordirland och England. Detta kan göra ett centraliserat majoritetssystem svårare att legitimera. Storbritannien kan stå inför samma utveckling som andra tidigare Westminsterländer: ett gradvis skifte från stabilitetens politik till representationens politik.

Under större delen av 1900-talet kunde britterna acceptera ett oproportionerligt system eftersom det levererade stabilitet. Men i ett fragmenterat politiskt landskap riskerar samma system i stället att producera något annat: majoriteter utan folklig förankring. Frågan är inte längre om kritiken mot systemet växer – utan hur länge Westminster kan ignorera den.
Många politiska institutioner skapades för stabila masspartier under 1900-talet. När väljare blir mer rörliga, identiteter mer fragmenterade och regionala skillnader större uppstår en konflikt mellan gamla institutioner och nya politiska realiteter. Storbritanniens valsystem kan då beskrivas som: ”ett 1900-talssystem i ett 2000-talspolitiskt landskap.”